Att observera, mäta och räkna. Blickar på den matematisk-naturvetenskapliga forskningens historia i Finland

”Att mäta är att veta” är ett provokativt uttalande av den tyske industrialisten Werner von Siemens. Det är beskrivande för den teknisk-vetenskapliga kunskapsuppfattningen: vad man inte kan mäta, kan man inte veta något om. I Finlands första universitet, Kungliga Akademien i Åbo, var ett sådant tänkesätt högst ovanligt. Både matematik och fysik fanns från början med bland läroämnena, men sambandet mellan dem var avlägset. Fysik var naturfilosofi enligt aristotelisk modell, matematiken var praktiska räknesätt och geometrins grunder. Det var först efter stora ofreden som 1600-talets stora naturvetenskapliga upptäckter fick genomslag i Åbo och som kopplingen mellan matematik och fysik blev märkbar. Marken bereddes av naturvetar-biskoparna Browallius och Mennander, som i samhällsnyttans namn legitimerade den experimentella naturvetenskapliga forskningen. Följden var en sannskyldig uppblomstring i universitetets historia. Vid ingången till 1800-talet avmattades vurmen för naturvetenskapens omedelbara nytta, och den rena nyfikenheten blev vetenskapens främsta drivkraft. Internationella kontakter slöts nu både österut och västerut, och det med stor framgång.

 

I denna bok görs nedslag i den finländska matematisk-naturvetenskapliga forskningen. I ljuset av böcker, artiklar och akademiska examensarbeten följs upp hur fysiken och matematiken utvecklades i det gamla lärdomssätet Åbo och sedermera i Helsingfors. Särskilda ämnesområden tonar fram under århundradens lopp: meteorologi, klimatforskning och kampen mot nattfrosterna, landhöjning och istid, bestämningen av jordens form och solens parallax, samt geomagnetism och norrskensforskning. Förutom celest mekanik framträder i den finländska matematiken under 1800-talet nya branscher: variationsräkning, abstrakt algebra och komplex analys. Dessa utgjorde de första stegen på Finlands väg till vetenskapligt och teknologiskt kunnande av världsklass.